Chapter 31 - Home sweet Home
PREVIOUS: "Jaja" sa han snabbt. "Det är het okej, bara in du känner för att snacka om det" sa han och hörde att han var lite orolig.
"Ja bättre att snacka med någon om det istället för att hålla det för sig själv. Men går det bra om jag ringer dig då?" frågade jag honom ännu en gång.
"Helt okej" svarade han.
"Tack Lou. Hörs då" sa jag.
"Det gör vi, hejdå" sa han och lade på.
"Är du säker att du inte vill följa med tillbaka?" frågade Dustin mig. Jag skakade lätt på huvudet.
"Nej jag stannar här några dagar till. Sover i huset där hemma så ingen tror att vi har flyttat" förklarade jag för honom och tog min väska över axeln.
"Okej men hör av dig varje dag så att du mår bra och berätta om Charlotte hur hon mår med" sa han och kramade om mig hårt. Jag kramade om honom med och nickande instämmande.
"Ja det gör jag. Jag stannar kanske någon natt hos Millie med om jag inte svarar på hem telefonen" sa jag till honom.
"Säg hej till henne från mig" sa han och öppnade bil dörren.
"Det ska jag göra" sa jag till honom och log.
"Bra men ha det så bra, vi ses snart. Så jag ska inte komma och hämta dig då?" frågade han mig ännu en gång.
"Nej du har gjort så mycket för mig och jag kan ta tåget, det är smidigt" sa jag till honom.
"Okej jag litar på dig då" sa han och smällde igen dörren och vevade ner dörrutan.
"Tack för allt" sa jag.
"Ingen orsak, vi hörs svart då. Hejdå" sa han och bakade ut från vår uppfart. Jag vinkade till honom tills den svarta bilen susade förbi på vägen och jag såg inte den från mitt syn håll. Jag tog upp min hus nyckel som jag inte använt på någon vecka nu. Nästan tre veckor har jag vart borta från mitt hem. Och från hela London. Det känns som jag har missat hur mycket som helst och varit borta i flera månader.
Jag vred om nyckeln till dörren och öppnade dörren och kände mig som henne igen. Jag ställde väskan på golvet och slog igen dörren. Tog av mig skorna och gick in i köket och tog upp telefonen. Jag slog in Millies nummer och det var inte många signaler innan hon svarade. Jag känns bra att vara hemma igen och snacka med henne.Vi började snacka om allt på en gång. Som jag har saknat den tjejen. Vi pratade om hur det hade varit på deras semester och hur det hade varit i London än så länge denna sommaren. Jag berättade om killarna lite, fast hon redan fått en detaljerad beskrivning om allt. Jag berättade om Dustin och Anne att dom kanske ska gifta sig. Men inte var bestämt i med Dustin berättade det för mig igår och han skulle hem och beställa resa på en gång. Vi bestämde att hon skulle komma över ikväll och sova hör för vi har inte setts på en månad.
Jag slängde mig i soffan och satte på teven. One Direction på reklamen. Dom killarna är överallt, var man än kollar så finns dom där. Ett leende sprider sig alltid i ansiktet när jag ser dom eller hör deras röster. Det är nästan omöjligt att så stora dom har blivit på snart två år. Det slog mig. Jag ringde aldrig Louis igår kväll som jag lovade honom. Jag tog min mobil och ringde upp honom.
Jag hörde hur min mobil ringde från köket. Jag orkar verkligen inte resa mig ur soffan.
"Lou din mobil" hörde jag Harry ropa i lägenheten.
"Kan du ta det jag orkar inte gå upp och ta det" ropade jag tillbaka och byte kanaler på teven. Inget roligt att kolla på. Jag hörde fotsteg runt om i lägenheten.
"Det är Kimberley" ropade han och jag rykte till. Vi snackade aldrig vid igår. Och jag somnade och hade helt glömt bort det. Jag reste mig ur soffan och gick ut mot köket till Harry. Han hade redan svarat och snackade på för fullt. "Det är till dig" sa han och höll ut mobilen till mig. Jag greppade tag om den och svarade.
"Hej det är Louis" svarade jag.
"Hej Lou, det är Kimberley" svarade hon och fick ett leende på läpparna när hon sa sitt namn.
"Hur är läget?" frågade jag henne.
"Det är bättre, jag är i London igen" svarade hon glatt och jag rykte till. Ät hon tillbaka till London. Det måste ju betyda att henne mamma mår bättre.
"Är du i London?" frågade jag henne och reste mig upp ur soffan.
"Ja jag kom hit idag. Stannar bara några dagar sen åker jag tillbaka" förklarade hon för mig.
"Jaha" svarade jag lite deppigt. "Så du stannar inte länge?" frågade jag henne och öppnade kylskåpet och tog ut mjölken.
"Nej högst i en vecka tror jag" förklarade hon. "Jag var hos mamma idag" la hon till lite deppigt.
"Hur är det med henne då?" frågade jag henne och hällde upp mjölken i ett stort glas.
"Värre" sa hon med en ledsen röst. "Dom hittar inte felet mer henne" lade hon till.
"Oh jag beklagar. Har du varit hos henne idag då?" frågade jag henne. Jag vet inte vad jag ska säga till henne för att bli glad. Jag vet själv inte hur det känns att vara i samma situation som henne.
"Var hos henne innan idag. Hon blev glad att se mig istället för massa sjuksköterskor hela dagarna" sa hon lite gladare i rösten.
"Ja det förstår jag att hon blev" sa jag till och skrattade lite.
"Ja så ska ditt imorgon igen" förklarade hon.
"Jag kan följa med om du inte vill gå ensam" sa jag till henne. Varför sa jag ens det? Henne mamma har inte ens träffat mig och det kommer väl bli helt konstigt att jag följer med henne. Hon var tyst en liten stund. Jag skulle inte ha sagt det.
"Visst. Är du säker?" frågade hon mig.
"Ja din mamma verkar vara trevlig och eftersom det är synd om dig så kanske du inte vill gå ditt själv" sa jag till henne genom luren och gick till Harry som satt vid datorn.
"Okej men jag kan komma till dig imorgon då" föreslog hon.
"Eller så kör jag och hämtar dig så åker vi ditt" föreslog jag istället och kollade på twitter över Harrys axel.
"Men det kan vi göra" sa hon.
"När ska jag hämta dig?" frågade jag henne och läste några tweets på twitter.
"Vid tre fyra tiden om det är okej?" frågade hon mig.
"Det blir perfekt" svarade jag.
"Så bra, då ses vi imorgon" sa hon.
"Ja det gör vi. Hejdå" sa jag och lade på.
"Ja bättre att snacka med någon om det istället för att hålla det för sig själv. Men går det bra om jag ringer dig då?" frågade jag honom ännu en gång.
"Helt okej" svarade han.
"Tack Lou. Hörs då" sa jag.
"Det gör vi, hejdå" sa han och lade på.
"Är du säker att du inte vill följa med tillbaka?" frågade Dustin mig. Jag skakade lätt på huvudet.
"Nej jag stannar här några dagar till. Sover i huset där hemma så ingen tror att vi har flyttat" förklarade jag för honom och tog min väska över axeln.
"Okej men hör av dig varje dag så att du mår bra och berätta om Charlotte hur hon mår med" sa han och kramade om mig hårt. Jag kramade om honom med och nickande instämmande.
"Ja det gör jag. Jag stannar kanske någon natt hos Millie med om jag inte svarar på hem telefonen" sa jag till honom.
"Säg hej till henne från mig" sa han och öppnade bil dörren.
"Det ska jag göra" sa jag till honom och log.
"Bra men ha det så bra, vi ses snart. Så jag ska inte komma och hämta dig då?" frågade han mig ännu en gång.
"Nej du har gjort så mycket för mig och jag kan ta tåget, det är smidigt" sa jag till honom.
"Okej jag litar på dig då" sa han och smällde igen dörren och vevade ner dörrutan.
"Tack för allt" sa jag.
"Ingen orsak, vi hörs svart då. Hejdå" sa han och bakade ut från vår uppfart. Jag vinkade till honom tills den svarta bilen susade förbi på vägen och jag såg inte den från mitt syn håll. Jag tog upp min hus nyckel som jag inte använt på någon vecka nu. Nästan tre veckor har jag vart borta från mitt hem. Och från hela London. Det känns som jag har missat hur mycket som helst och varit borta i flera månader.
Jag vred om nyckeln till dörren och öppnade dörren och kände mig som henne igen. Jag ställde väskan på golvet och slog igen dörren. Tog av mig skorna och gick in i köket och tog upp telefonen. Jag slog in Millies nummer och det var inte många signaler innan hon svarade. Jag känns bra att vara hemma igen och snacka med henne.Vi började snacka om allt på en gång. Som jag har saknat den tjejen. Vi pratade om hur det hade varit på deras semester och hur det hade varit i London än så länge denna sommaren. Jag berättade om killarna lite, fast hon redan fått en detaljerad beskrivning om allt. Jag berättade om Dustin och Anne att dom kanske ska gifta sig. Men inte var bestämt i med Dustin berättade det för mig igår och han skulle hem och beställa resa på en gång. Vi bestämde att hon skulle komma över ikväll och sova hör för vi har inte setts på en månad.
Jag slängde mig i soffan och satte på teven. One Direction på reklamen. Dom killarna är överallt, var man än kollar så finns dom där. Ett leende sprider sig alltid i ansiktet när jag ser dom eller hör deras röster. Det är nästan omöjligt att så stora dom har blivit på snart två år. Det slog mig. Jag ringde aldrig Louis igår kväll som jag lovade honom. Jag tog min mobil och ringde upp honom.
Jag hörde hur min mobil ringde från köket. Jag orkar verkligen inte resa mig ur soffan.
"Lou din mobil" hörde jag Harry ropa i lägenheten.
"Kan du ta det jag orkar inte gå upp och ta det" ropade jag tillbaka och byte kanaler på teven. Inget roligt att kolla på. Jag hörde fotsteg runt om i lägenheten.
"Det är Kimberley" ropade han och jag rykte till. Vi snackade aldrig vid igår. Och jag somnade och hade helt glömt bort det. Jag reste mig ur soffan och gick ut mot köket till Harry. Han hade redan svarat och snackade på för fullt. "Det är till dig" sa han och höll ut mobilen till mig. Jag greppade tag om den och svarade.
"Hej det är Louis" svarade jag.
"Hej Lou, det är Kimberley" svarade hon och fick ett leende på läpparna när hon sa sitt namn.
"Hur är läget?" frågade jag henne.
"Det är bättre, jag är i London igen" svarade hon glatt och jag rykte till. Ät hon tillbaka till London. Det måste ju betyda att henne mamma mår bättre.
"Är du i London?" frågade jag henne och reste mig upp ur soffan.
"Ja jag kom hit idag. Stannar bara några dagar sen åker jag tillbaka" förklarade hon för mig.
"Jaha" svarade jag lite deppigt. "Så du stannar inte länge?" frågade jag henne och öppnade kylskåpet och tog ut mjölken.
"Nej högst i en vecka tror jag" förklarade hon. "Jag var hos mamma idag" la hon till lite deppigt.
"Hur är det med henne då?" frågade jag henne och hällde upp mjölken i ett stort glas.
"Värre" sa hon med en ledsen röst. "Dom hittar inte felet mer henne" lade hon till.
"Oh jag beklagar. Har du varit hos henne idag då?" frågade jag henne. Jag vet inte vad jag ska säga till henne för att bli glad. Jag vet själv inte hur det känns att vara i samma situation som henne.
"Var hos henne innan idag. Hon blev glad att se mig istället för massa sjuksköterskor hela dagarna" sa hon lite gladare i rösten.
"Ja det förstår jag att hon blev" sa jag till och skrattade lite.
"Ja så ska ditt imorgon igen" förklarade hon.
"Jag kan följa med om du inte vill gå ensam" sa jag till henne. Varför sa jag ens det? Henne mamma har inte ens träffat mig och det kommer väl bli helt konstigt att jag följer med henne. Hon var tyst en liten stund. Jag skulle inte ha sagt det.
"Visst. Är du säker?" frågade hon mig.
"Ja din mamma verkar vara trevlig och eftersom det är synd om dig så kanske du inte vill gå ditt själv" sa jag till henne genom luren och gick till Harry som satt vid datorn.
"Okej men jag kan komma till dig imorgon då" föreslog hon.
"Eller så kör jag och hämtar dig så åker vi ditt" föreslog jag istället och kollade på twitter över Harrys axel.
"Men det kan vi göra" sa hon.
"När ska jag hämta dig?" frågade jag henne och läste några tweets på twitter.
"Vid tre fyra tiden om det är okej?" frågade hon mig.
"Det blir perfekt" svarade jag.
"Så bra, då ses vi imorgon" sa hon.
"Ja det gör vi. Hejdå" sa jag och lade på.
Kommentarer
Trackback
