Chapter 30 - The bad news
PREVIOUS:"Vill bara försäkra mig. Hur är det mellan dig och Liam?" frågade han mig.
"Det är fint, det är nog som vanligt igen tycker jag. Har han sagt något då?" frågade jag honom.
"Nej det har han inte. Men ville bara höra om allt var okej mellan er" sa Niall och jag log för hans omtanke.
"Jag berättade för honom att jag inte hade samma källor för honom som han hade för mig. Och det verkar ändå som han tog det bra att inte förstöra vänskapen" förklarade jag för honom.
"Precis, han sa att han ville inte förstöra vänskapen alls" sa Niall och jag log igen. Att Liam ville verkligen heller sätta vår vänskap på spel.
Jag kramade om killarna och Anne stod sidan om min och kramade om Harry. Hon ville inte släppa taget, och det fick mig att le. Jag sa hejdå till Louis och gav han en lika mysig kram som dom andra killarna hade fått. Jag kände hans värme mot min kropp och lutade mitt huvud mot hans bröst.
''Kommer att sakna dig'' sa jag tyst till honom.
''Kommer sakna dig med'' sa han och vi släppte varandra och den värmen försvann. Den var en viss känsla när jag kramade om Louis som jag kände det. Anne släppte äntligen taget om Harry och dom gick mot bilen. Det känns så konstigt att dom ska köra iväg nu. Dom stängde bil dörrarna efter sig och bakade ut ifrån utfarten. Nu är det verkligt, dom sticker iväg till London igen. Jag vinkade till dom samtidigt dom åkte iväg från vårt synhåll.
"Kim kan du komma ner" ropade Dustin från där nere. Jag tog dator ifrån mig och skrev till Millie att jag kommer snart. Gick ner från trappan och till Dustin. "Sätt dig ner" sa han och pekade på stolen framför honom. Jag kollade bekymrat på honom och satte mig ner på stolen.
"Är det något viktigt?" frågade jag och kollade på honom med en menade blick.
"Ja det kan man säga. Vill du veta den bra eller dåliga nyheten först?" frågade han mig.
"Den bra" sa jag glatt och kollade på honom.
"Jag ska fria till Anne" sa han och jag trodde jag skulle spricka av mitt leende. Jag såg att han såg glad ut och vill att det ska bli bra.
"Omg ska du? Grattis" sa jag och reste mig upp och kramade honom.
"Tack" sa han och skrattade lite.
"Har du köpt ring eller?" frågade jag honom och släppte taget om honom.
"Ja kom här" sa han och gick ut i halsen och tog upp en påse och asken i den. En röd liten ask. En liten ask med ett föremål som kan förändra ett liv. Han öppnade den försiktigt och såg en silvrig ring med en diamant som löss upp hela ringen.
"Hon kommer klart säga ja till den ringen" sa jag och vi båda skrattade.
"Vi får hoppas det" sa han och log.
"När ska du fri till henne då?" frågade jag glatt och han packade ner asken igen.
"Det är där du kommer in i bilden. Du är tjej och ville inte berätta något för mins döttrar innan jag visste hur det blir" sa han och jag kände mig värm om hjärtat. Att han berättar det för mig före hans döttrar.
"Oj" fick jag ut ur min mun.
"Det är bara om du har en bra idée så är det bara att säga till" sa han och vi gick ut i köket.
"Ta med henne till Paris" skämtade jag och skrattade.
"Smart idée" sa han och såg fundersam ut.
"Jag skämtade" förklarade jag för honom.
"Ett bra skämt. Haha" sa han och jag började skratta. Är på bra humör när kg fick reda på i morse att jag slapp och jobba idag. "Men tar flyget till Paris, tar bara en timma och stannar där i tre dagar. Och när vi är på Eiffeltornet så kan jag fria" sa han och skulle helt klart vilja vara i Annes skor då. Eiffeltornet, i Paris, kärlekens stad och vara där med en kille man gillar.
"Varför frågar du mig om idéer när du kommer på själv?" frågade jag ironiskt. Han skrattade bara till svars. "Men det kommer blir hur perfekt som helst" sa jag och han log bara. Vi började laga lite middag och det slog mig, han hade en dålig nyhet med. "Vad var den dåliga nyheten?" frågade jag honom och tog fram två tallrikar ur skåpet.
"Sätt dig ner, jag ska bara sänka värmen på grytan" sa han och jag satte mig ner vid bordet.
"Jag snackade med din mammas läkare igår" sa han och stannade upp. Nej nej ek snälla säg att det är de jag inte tror att det är? Det får inte. Jag kände hur bara ett slag mot hjärtat när han sa det. Näsan började rinna och mina ögon mer glansiga. "Hon berättade att tillståndet på din mamma har blivit värre. Medicinen hjälper inte och hon har fortfarande problem med andningen" förklarade han för mig och jag kände en tår rinna ner för min kind. Ner för hackan och föll från mig. Jag snuvade med näsan och fler tårar kom längs min kind. "Dom försöker allt dom kan att hitta var som är fel med henne" sa han lugnt.
"Men inte tillräckligt" sa jag och drog min hand hårt under ögat. Och under mitt vänstra och torkade bort tårarna. Men den rann sakta ner ändå.
"Jag vet att du inte tycker det men dom har full övervakning över din mamma och kollar blodet och hon har hjälp med andningen" sa han lika lugnt igen.
"Men dom måste försöka mer! Det är deras jobb" snyftade jag ut.
"Vill du att vi åker till henne?" frågade han mig och jag nickade samtidigt som mina tårar rann försiktigt ner för kinderna och någon längs halsen. Jag torkade bort dom flesta. Och varför ska det just hända mig? Mig av alla andra på jorden. Vad har jag gjort Gud egentligen? Jag har inte gjort något som att jag skulle förtjäna all denna smärtan inom min familj. Att undra vad som kommer hända med mig här näst? Först min pappa, sen min syster och nu mamma. Jag då? Kunde inte jag försvunnit först så skulle jag sluppit all smärta som livet plågat mig med. Bland önskar jag bara att när jag går över gatan så kommer någon och kör över mig. Då skulle jag slippa allt dåligt som händer med mig och den delen mig familj. Känns bara som att jag är den ända som är kvar här, jag och Dustin.
Bara jag skulle få reda var min pappa bor. Lever han eller är han död som resten av släkten? Är jag lik honom för jag är inte lik mamma alls. Förutom att jag är en tjej. Min syster har alltid varit en kopia av mamma när jag sett bilder från henne när hon var ung.
Var min pappa är och hur han mår har jag alltid frågat mig men jag har gett upp hoppet på att få svar på dom två frågorna. Jag vet inte ens om jag kanske möt honom när jag varit ute och gått eller om han vet vem jag är och har sätt mig? Eller han kanske inte minns att han har två döttrar med min mamma. Han kanske har sätt mig när jag gått med Millie inne i London och inte gått fram och sagt något. Eller så lever han inte, för annars skulle jag bi hos han nu och inte Dustin. Millie? Jag måste snacka med henne. Jag reste mig snabbt ifrån stolen och tog på mig mina skor och en jeans jacka.
"Jag kommer sen" sa jag och snyftade och stängde ytterdörren efter mig. Jag tog upp min mobil ur fickan och smsade Millie och frågade om jag kunde ringa henne. Jag följde vägen och gick längs vägen och det började lukta grillat i min omgivning. Jag fortsatte gå och torkade mina tårar under ögonen och märkte att mins fingrar blev lite svarta. Vad är meningen att sminka sig när det är sommar?
Jag hörde min mobil pinglade till och kollade snabbt på skärmen. Louis lös det ifrån skärmen. Jag öppnade smset och läste snabbt. --Hej du. Hur är läget?-- hade han skrivit. Jag knappade in ett svar på den svala skärmen. --Hej Louis, inte så bra... Själv då? Saknar er-- svarade jag. Det tog inte så lång tid innan min mobil började vibrera mer än en gång. Någon ringde. Jag kollade på skärmen och Louis ringde. Jag försökts återhämta mig snabbt på några sekunder och svarade honom.
"Hej det är Kim" svarade jag stelt.
"Hej det är Louis, hur är det?" frågad han mig snabbt.
"Inte så bra" svarade jag och snyftade snabbt till.
"Vad har hänt?" frågade han mig oroligt.
"Kan jag ringa dig sen, inte direkt sugen att snacka om det. Kan jag rings dig om två timmar kanske?" frågade jag honom.
"Jaja" sa han snabbt. "Det är het okej, bara in du känner för att snacka om det" sa han och hörde att han var lite orolig.
"Ja bättre att snacka med någon om det istället för att hålla det för sig själv. Men går det bra om jag ringer dig då?" frågade jag honom ännu en gång.
"Helt okej" svarade han.
"Tack Lou. Hörs då" sa jag.
"Det gör vi, hejdå" sa han och lade på.
"Det är fint, det är nog som vanligt igen tycker jag. Har han sagt något då?" frågade jag honom.
"Nej det har han inte. Men ville bara höra om allt var okej mellan er" sa Niall och jag log för hans omtanke.
"Jag berättade för honom att jag inte hade samma källor för honom som han hade för mig. Och det verkar ändå som han tog det bra att inte förstöra vänskapen" förklarade jag för honom.
"Precis, han sa att han ville inte förstöra vänskapen alls" sa Niall och jag log igen. Att Liam ville verkligen heller sätta vår vänskap på spel.
Jag kramade om killarna och Anne stod sidan om min och kramade om Harry. Hon ville inte släppa taget, och det fick mig att le. Jag sa hejdå till Louis och gav han en lika mysig kram som dom andra killarna hade fått. Jag kände hans värme mot min kropp och lutade mitt huvud mot hans bröst.
''Kommer att sakna dig'' sa jag tyst till honom.
''Kommer sakna dig med'' sa han och vi släppte varandra och den värmen försvann. Den var en viss känsla när jag kramade om Louis som jag kände det. Anne släppte äntligen taget om Harry och dom gick mot bilen. Det känns så konstigt att dom ska köra iväg nu. Dom stängde bil dörrarna efter sig och bakade ut ifrån utfarten. Nu är det verkligt, dom sticker iväg till London igen. Jag vinkade till dom samtidigt dom åkte iväg från vårt synhåll.
"Kim kan du komma ner" ropade Dustin från där nere. Jag tog dator ifrån mig och skrev till Millie att jag kommer snart. Gick ner från trappan och till Dustin. "Sätt dig ner" sa han och pekade på stolen framför honom. Jag kollade bekymrat på honom och satte mig ner på stolen.
"Är det något viktigt?" frågade jag och kollade på honom med en menade blick.
"Ja det kan man säga. Vill du veta den bra eller dåliga nyheten först?" frågade han mig.
"Den bra" sa jag glatt och kollade på honom.
"Jag ska fria till Anne" sa han och jag trodde jag skulle spricka av mitt leende. Jag såg att han såg glad ut och vill att det ska bli bra.
"Omg ska du? Grattis" sa jag och reste mig upp och kramade honom.
"Tack" sa han och skrattade lite.
"Har du köpt ring eller?" frågade jag honom och släppte taget om honom.
"Ja kom här" sa han och gick ut i halsen och tog upp en påse och asken i den. En röd liten ask. En liten ask med ett föremål som kan förändra ett liv. Han öppnade den försiktigt och såg en silvrig ring med en diamant som löss upp hela ringen.
"Hon kommer klart säga ja till den ringen" sa jag och vi båda skrattade.
"Vi får hoppas det" sa han och log.
"När ska du fri till henne då?" frågade jag glatt och han packade ner asken igen.
"Det är där du kommer in i bilden. Du är tjej och ville inte berätta något för mins döttrar innan jag visste hur det blir" sa han och jag kände mig värm om hjärtat. Att han berättar det för mig före hans döttrar.
"Oj" fick jag ut ur min mun.
"Det är bara om du har en bra idée så är det bara att säga till" sa han och vi gick ut i köket.
"Ta med henne till Paris" skämtade jag och skrattade.
"Smart idée" sa han och såg fundersam ut.
"Jag skämtade" förklarade jag för honom.
"Ett bra skämt. Haha" sa han och jag började skratta. Är på bra humör när kg fick reda på i morse att jag slapp och jobba idag. "Men tar flyget till Paris, tar bara en timma och stannar där i tre dagar. Och när vi är på Eiffeltornet så kan jag fria" sa han och skulle helt klart vilja vara i Annes skor då. Eiffeltornet, i Paris, kärlekens stad och vara där med en kille man gillar.
"Varför frågar du mig om idéer när du kommer på själv?" frågade jag ironiskt. Han skrattade bara till svars. "Men det kommer blir hur perfekt som helst" sa jag och han log bara. Vi började laga lite middag och det slog mig, han hade en dålig nyhet med. "Vad var den dåliga nyheten?" frågade jag honom och tog fram två tallrikar ur skåpet.
"Sätt dig ner, jag ska bara sänka värmen på grytan" sa han och jag satte mig ner vid bordet.
"Jag snackade med din mammas läkare igår" sa han och stannade upp. Nej nej ek snälla säg att det är de jag inte tror att det är? Det får inte. Jag kände hur bara ett slag mot hjärtat när han sa det. Näsan började rinna och mina ögon mer glansiga. "Hon berättade att tillståndet på din mamma har blivit värre. Medicinen hjälper inte och hon har fortfarande problem med andningen" förklarade han för mig och jag kände en tår rinna ner för min kind. Ner för hackan och föll från mig. Jag snuvade med näsan och fler tårar kom längs min kind. "Dom försöker allt dom kan att hitta var som är fel med henne" sa han lugnt.
"Men inte tillräckligt" sa jag och drog min hand hårt under ögat. Och under mitt vänstra och torkade bort tårarna. Men den rann sakta ner ändå.
"Jag vet att du inte tycker det men dom har full övervakning över din mamma och kollar blodet och hon har hjälp med andningen" sa han lika lugnt igen.
"Men dom måste försöka mer! Det är deras jobb" snyftade jag ut.
"Vill du att vi åker till henne?" frågade han mig och jag nickade samtidigt som mina tårar rann försiktigt ner för kinderna och någon längs halsen. Jag torkade bort dom flesta. Och varför ska det just hända mig? Mig av alla andra på jorden. Vad har jag gjort Gud egentligen? Jag har inte gjort något som att jag skulle förtjäna all denna smärtan inom min familj. Att undra vad som kommer hända med mig här näst? Först min pappa, sen min syster och nu mamma. Jag då? Kunde inte jag försvunnit först så skulle jag sluppit all smärta som livet plågat mig med. Bland önskar jag bara att när jag går över gatan så kommer någon och kör över mig. Då skulle jag slippa allt dåligt som händer med mig och den delen mig familj. Känns bara som att jag är den ända som är kvar här, jag och Dustin.
Bara jag skulle få reda var min pappa bor. Lever han eller är han död som resten av släkten? Är jag lik honom för jag är inte lik mamma alls. Förutom att jag är en tjej. Min syster har alltid varit en kopia av mamma när jag sett bilder från henne när hon var ung.
Var min pappa är och hur han mår har jag alltid frågat mig men jag har gett upp hoppet på att få svar på dom två frågorna. Jag vet inte ens om jag kanske möt honom när jag varit ute och gått eller om han vet vem jag är och har sätt mig? Eller han kanske inte minns att han har två döttrar med min mamma. Han kanske har sätt mig när jag gått med Millie inne i London och inte gått fram och sagt något. Eller så lever han inte, för annars skulle jag bi hos han nu och inte Dustin. Millie? Jag måste snacka med henne. Jag reste mig snabbt ifrån stolen och tog på mig mina skor och en jeans jacka.
"Jag kommer sen" sa jag och snyftade och stängde ytterdörren efter mig. Jag tog upp min mobil ur fickan och smsade Millie och frågade om jag kunde ringa henne. Jag följde vägen och gick längs vägen och det började lukta grillat i min omgivning. Jag fortsatte gå och torkade mina tårar under ögonen och märkte att mins fingrar blev lite svarta. Vad är meningen att sminka sig när det är sommar?
Jag hörde min mobil pinglade till och kollade snabbt på skärmen. Louis lös det ifrån skärmen. Jag öppnade smset och läste snabbt. --Hej du. Hur är läget?-- hade han skrivit. Jag knappade in ett svar på den svala skärmen. --Hej Louis, inte så bra... Själv då? Saknar er-- svarade jag. Det tog inte så lång tid innan min mobil började vibrera mer än en gång. Någon ringde. Jag kollade på skärmen och Louis ringde. Jag försökts återhämta mig snabbt på några sekunder och svarade honom.
"Hej det är Kim" svarade jag stelt.
"Hej det är Louis, hur är det?" frågad han mig snabbt.
"Inte så bra" svarade jag och snyftade snabbt till.
"Vad har hänt?" frågade han mig oroligt.
"Kan jag ringa dig sen, inte direkt sugen att snacka om det. Kan jag rings dig om två timmar kanske?" frågade jag honom.
"Jaja" sa han snabbt. "Det är het okej, bara in du känner för att snacka om det" sa han och hörde att han var lite orolig.
"Ja bättre att snacka med någon om det istället för att hålla det för sig själv. Men går det bra om jag ringer dig då?" frågade jag honom ännu en gång.
"Helt okej" svarade han.
"Tack Lou. Hörs då" sa jag.
"Det gör vi, hejdå" sa han och lade på.
Kommentarer
Trackback
