itisonlyonedirection

PREVIOUS: ''Du skämtar va?'' frågade jag med en seriös röst.
''Nej varför tror du det? Han har känslor för dig. Vi ser det på honom'' sa han.
''Men jag kan inte förstå det. Varför har han inte sagt något?'' frågade jag honom.
''Fråga honom det själv'' svarade han.
''Vad ska jag säga. Bara fråga gillar du mig?'' frågade jag honom.
''Ja gör det'' sa Niall.

---

''Men Niall. Är du verkligen helt säker? För det ända han har sagt till mig som en komplimang eller så var efter vi hade spelat i gallerian. Så sa han något om var att han gillade mina ögon. Inget annat'' sa jag och var fortfarande förvirrad över hela saken.
''Men när vi byte nummer? Det var ju han som frågade. När vi skulle välja en tjej, det var han som kom den iden för han hade sätt dig i publiken. Vem var det som tog steget att sms eller så? Det var han. På tivolit han gick förbi fansen för att bara säga hej till dig'' förklarade Niall och allt verkade som att han gillar mig ändå. Men det låter även som om en bra vän. Men vi har haft roligt tillsammans, men har aldrig tänk på ett seriöst sätt att bli tillsammans med honom. Han har ju alla fansen och tror inte jag skulle kunna stå ut med dom. Hatmeddelande var jag än kollar.
''Jag är säker, det är vi alla'' förklarade han.
''Men varför gillar han mig då? Jag är precis som alla andra ju'' frågade jag honom.
''Nej det är du inte Kim. Du är inte som alla andra. Du är dig själv. Försöker inte vara någon annan'' sa han till mig och jag blev varm i hjärtat.
''Ibland önskar jag det'' svarade jag dystert.
''Vad menar du?'' frågade han förvirrat i luren.
''Jag önskar att jag var någon annan ja. Det gör jag ofta'' sa jag till honom och torkade en tår från min kind.
''Varför gör du det? Du har väl det bra, eller?'' frågade han mig igen.
''Förlåt Niall men då har vi alla fått en fel uppfattning om mig och då har Liam börjat gilla någon som jag inte är. Jag är inte så att jag alltid är glad. Inget går den vägen jag tycker. Allt går bara fel. Men hälsa Liam från mig'' sa jag till honom och tårarna började rinna igen. Jag la på luren. Det var inte lönt för honom att svara. Allt blir bara fel. Just denna dagen, allt läggs på mig. Greg, mamma och Liam. Varför kunde han inte sagt det innan istället för just idag? Denna dagen av alla 365 dagarna det finns på ett år. Jag kollade mot klockan. Tjugo över nio på kvällen. Jag satte mig i sängen igen och hörde mobilen ringa. Jag orkade inte svara. Jag la mig bara ner i sängen och kramade om min kudde.


Något irriterande som får mig att vakna. Mitt alarm på mobilen som ligger och vibrerar på mitt skrivbord. Jag krånglar mig fram mot mobilen och stänger av alarmet. Vaknade till när jag såg att jag bara har några få procent batteri på mobilen. Kopplar snabbt in mobilen till min laddare och en bild på ett stort batteri lyser från skärmen. Jag började göra mig ordning för ännu en skoldag. Bara några kvar tills sommarlovet. Tog på mig lite varma kläder för det såg ut som om det skulle bli varmt idag. Sminkade mig och gick ner för trappan och in i köket. Jag stannade upp när jag såg köksbordet och där inte satt någon. Mamma. Hur kunde jag glömma det? Måste ringa till henne nu. Måste få reda på hur hon mår. Kommer inte klara det annars. En dag utan att veta hur mamma mår när hon ligger inne på sjukhuset? Det går inte. Jag greppade hemtelefonen och slog in numret jag hade fått igår till sjukhuset. Fick inget nummer till mammas rum för hon skulle byta inatt. Jag tog fram pappers biten med alla siffrorna på och slog in numret. Tonerna tjöt mig i örat tillslut svarade någon.
''Det är många som vill komma fram nu till oss. Så ditt nummer är sju och beräknas ta 10 minuter'' sa en telefonsvara. Typiskt! Jag gick in i köket och det känns inte rätt att när jag ska till skolan och mamma inte sitter på sin vanliga plats i köket. Nej det känns inte rätt. Hon sitter alltid där varje morgon när jag kommer ner från trappan, men inte idag. Hoppas snart. Jag tog fram mina flingor och en skål med mjölk och satte mig framför teven. Nyheterna kom upp och jag orkade inte byta kanal så kollade på nyheterna. Tonerna tjöt i örat inu när jag väntar i kön. Kön gick snabbare och jag hade nu äntligen första numret i kön. Några toner pep till igen och någon svarade. En kvinna.

''Hej, östra sjukhuset London. Vad kan jag stå till hjälp med?'' sa kvinnan i luren.
''Hej mitt namn är Kim och igår åkte min mamma in till er. Charlotte Cardle. Jag vill gärna snacka med henne för fick inget nummer till hennes rum för hon skulle byta rum under natten'' förklarade jag för kvinnan.
''Charlotte Cardle var det?'' försäkrade hon sig.
''Precis'' svarade jag.
''Vänta lite så ska jag fråga'' sa hon och jag hörde hur hon la telefonen ifrån sig. Hörde lite röster i bakgrunden. Jag sträckte mig efter fjärrkontrollen och sänkte volymen på teven. Sekunderna tickade och jag hörde hur hon tog upp telefonen igen.
''Din mamma är nu på en undersökning. Tar prover och kollar upp vad som kan få henne bättre'' sa hon vänligt. ''Så du kan inte ringa nu till henne. Hon måste även sova. Du kan ringa senare idag. Efter skolan kanske blir lagom'' sa hon till mig och gav mig numret.

Jag åt upp flingorna ur skålen och såg att det var dags att dra sig till skolan. Jag sprang upp för trappan och hämtade min mobil som satt i laddar uttaget. Ett sms, från mammas mobil. Hur kunde jag missat jag hade fått ett meddelande från henne. Jag öppnade smset och läste det som stod där. Jag älskar dig gumman. Jag kommer att bli bra. Tror du kommer få klara dig ett tag hemma lite själv. X
Hade hon skrivit. Jag blev både ledsen i kroppen och ändå glad. Hon håller alltid sakerna hon säger så då kommer hon hem snart. Vi hoppas på det iallafall. Så jag ska laga mat om kvällarna och ta hand om huset. Jag kan knappt laga mat. Makaroner och korv kan jag göra. Det som jag är säker att jag kan göra utan att elda upp hela köket. Nudlar kan jag med göra för den delen. Koka upp och lätt. Jag tog min mobil och gick ner för trappan och lämnade huset med dörren låst efter mig. Svängde in på andra vägen längs skolan. På några av det bänkarna utanför skolan vid den orangea tegelväggen satt Greg med några vänner och snackade. Jag måste driva med honom så han verkligen inte tror att allt är okej. Jag gick mot skolan och gick runt om ett bord och längs väggen och fortsatte framåt längs väggen där på en bänk dom satt. La märke till att Steve såg mig och sa till Greg lite att jag kom verkade det jag. Kvittar ändå. Jag älskar honom men är ändå så irriterad på honom sen igår så han ska inte bara tro att allt är som det ska. Jag gick närmare och log lite åt Steve. Och bara gick förbi dom på bänken.
''Hej Kim'' hörde jag Greg säga när jag hade gått förbi lite glatt. Jag stannade upp och vände mig om och suckade till det.
''Aha hej'' sa jag och vände mig om och fortsatte gå med bestämda steg ifrån dom. Hörde att dom frågade om något var på tok och då har dom rätt. Undrar bara om Greg vågar erkänna det eller om han inte minns något av det och inte fattar. Det kommer jag få reda på iallafall. Det gjorde ont i hjärtat att han var så men vill inte sitta och gråta över det. För om man sårar mig en gång till är det slut. Och inga andra chanser att det kommer bli vi två igen. Då är det slut. Punkt slut.