itisonlyonedirection

PREVIOUS: ''Ja det gjorde jag, men hon tror jag försöker få det för uppmärksamhet och att det inte var lönt att försöka. Men sa till henne då att det var som hon la upp en bild på henne och Louis och sa till alla att han hade flörtat med henne. Och att det var inte lönt för henne att försöka att få uppmärksamhet heller. Sen stack jag'' berättade jag för henne och gick in till klassrummet och satte mig vid bordet där Millie och jag alltid sitter.
''Bra Kim! Stå högt, den bitchen ska inte förstöra den dagen vi hade igår med dom. Kommer aldrig att glömma det. Sen att vi fick åka hem i Louis bil. Asså det var som en dröm'' sa Mille och jag kände desamma.
''En dröm som man aldrig ville ska ta slut'' la jag till och hon instämde.

''Killar, kan ni lyssna här lite?'' frågade vår manager när vi satt och åt frukost. ''Det var meningen att vi skulle ha en liten spelning idag, men den har blivit inställt. Så vi tar den på lördag istället. Sen att vi stannar i London längre än förväntat. Vi stannar här tills nästa onsdag. Vi ska hinna spela in lite av er musik video av Same Mistakes. Plus imorgon ska ni på en radio intervju'' berättade han.
''Så du menar att vi ska vara i London mer än en vecka så vi inte hinner åka hem?'' frågade Louis. Jag tror vi alla tänker samma sak just nu. Även om det är roligt att åka runt med varandra så saknar vi att vara hemma och besöka våra familjer och våra gamla vänner. Speciellt när det blir ändrade planer när man har sätt fram emot det så mycket.
''Sorry killar. Det blir tyvärr så här denna gången. Men jag ska försöka sätta ihop något senare så ni kan åka hem i en vecka istället för bara någon dag som ni burkar göra'' sa han igen. Störigt när detta händer. Inte första gången heller, men jag säger inte nej till att spela in musik video. En av dom roligaste sakerna vi håller på med.
''Okej då'' suckade Zayn fram.
''Ryck upp er killar. Jag fixar så ni får åka hem snart och besöka era familjer. Men idag ska vi till studion och spela in lite musik, resten av dagen får ni ledigt'' sa han igen och lämnade oss med en kaffe kopp i handen. ''Förresten'' började han och stannade upp. Var klar vid halv elva för då sticker vi'' la han till och gick igen.
''Så vad ska vi göra sen idag då killar?'' frågade jag.
''Slappa?'' föreslog Zayn.
''Hallå vi är i London och du vill slappa, Zayn. Kan vi typ inte gå på en turist tur. Har alltid viljat det'' sa Niall och var överdrivet glad.
''Låter helt okej för mig'' sa Louis.
''Mig med'' sa Liam.
''Okej, bara om vi åker till big ben?'' sa Zayn.
''Låter nice'' sa jag.

Millie frågade mig innan om jag skulle med henne hem och plugga med No uppgiften vi har tillsammans. Men orkade inte, vill bara gå runt i stan själv och tänka. Skönt att bara gå runt i stan och bara gå för sig själv. Brukar göra det ibland om vintern, när det är kallt och mysigt. Men funderade igår efter jag blev så sur på Zoey att jag ville bara gå en runda själv. Även om det är kanske lite surt för Millie i med vi måste göra vår uppgift är fattar hon. Hon vet hur allt blev med min syster förr, allt blev inte desamma. Några månader efter allt med henne började jag gå runt för mig själv. Och har fortsatt med det nu i tre år. Jag tog bussen in mot centrala London, som tur är det så tar det bara en kvart att åka med bussen. Jag hoppade på bussen och satte mig längre bak och väntade tills den stannade på sista hållplatsen.
Jag klev av bussen och började gå. Syster, kommer ihåg ditt sista ord till mig. Kommer alltid finnas vid din sida, lämnar aldrig dig. Kommer ihåg hur mina tårar rann ner för kinderna och mina ögon var helt röda. Doktorn hade meddelat hur det var med dig. Kommer aldrig att glömma när han kom gående mot mig och mamma i sin vita rock mot oss med ett papper i handen. Han pratade med lugnt röst mot oss och hade en stel blick. En blick han säkert hade till alla anhöriga till någon sjuk. Varför var det du? Kunde det inte varit jag? jag var vid din sida när allt hände, men varför du? Du hade hela livet på dig. Även om du var äldre än mig så kunde det varit jag istället för dig. Varför just du? Att vakna upp dagen efter utan att komma ihåg ett dugg vad som hade hänt och inse efter någon minut när man ser sin mamma sitta vid sängen gråtandes med svullna ögon. Jag ville bara springa iväg till dig och kolla hur det var med dig, men kunde inte. Mitt ben satt fast. Mitt brutna ben. Allt hade gått så fort, att bara få se dig dom minuterna innan du skulle iväg var en stor sak för mig.



Ditt svarta hår låg helt rufsigt på den vita kudden. Ditt smink, hade kletats ut i huvudet. Ditt sår vid tinningen med det stora plåstret. Men du var ändå vacker. Du var min syster och du kommer alltid att vara. Dina ord ekade mig i huvudet. Kommer alltid finnas vid din sida, lämnar aldrig dig. Och jag fanns vid din sida när allt hände....
Varför var allt tvungen till att hända så snabbt? Men allt var mitt fel, jag sa till dig att göra det och att du skulle hinna. Men nej jag hade fel. Allt blev bara fel. Allt blir bara fel när jag gör något eller säger något. Sen den dagen vågar jag inte att säga till någon mer, fast den säger nej. Är rädd att samma sak ska hända igen. Alla minnena med dig. Alla underbara minnen med dig. Dom kommer aldrig att försvinna. Och jag kommer aldrig att förlåta mig själv. Varför var jag tvungen till att säga till dig. Allt blev så fel och allt gick så snabbt. Stunden då när allt blev svart, försvann allt minne. Kände inte något. Var som jag var sov och ingen kunde väcka mig. Vaknade inte försen tre dagar efter. Tre dagar sov jag. Tre dagar hade jag varit i en kall värld. Tre dagar hade jag varit bort kopplas från världen. Och tre dagar hade jag inte vetat hur min syster mådde.
Jag gick längs de höga bruna husen. Kollade ner på marken. Vill inte se människor som påminner om dig. Jag vill bort till den stora parken och sätte mig på en bänk och blunda. Att tänka. Tänka på dig. Ta det lugnt. Drömma mig bort i drömmarnas värld, där du fortfarande finns kvar vid min sida. Ingen som störr mig, bara sitta där.
Jag svängde runt hörnet. Jag vet precis vart jag går och vägen ditt. Jag kände hur jag gick in i något. Tog en sekund innan jag koppade att jag hade gått in i någon. Inte något, utan en person. Jag bakade ett steg och lyfte blicken. Det var en kille. En kille med ett var länga jeans shorts med en vit skjorta. Jag kollade upp och mötte blicken. Hur kunde det vara sant.
''Oj förlåt det var inte meningen'' sa jag och log lite snett. Jag kände paniken inom mig. Jag ska inte säga något pinsamt. Bara gå runt om honom. Jag gick runt om honom och började gå.
''Kimberley'' sa han. Hur kunde han komma ihåg mitt namn. Helt sjukt att han kan komma ihåg mitt namn. Jag stannade upp och vände mig om och kollade mot honom med ett undrande leende. ''Hej'' sa han och log. Mitt leende växte, men syntes inte. Det växte imon mig. Jag tror jag kommer sprika utav glödje.
''Hej'' sa jag. Utan någon betoning utan bara stelt. ''Trodde du inte skulle komma ihåg mig'' sa jag lite blygt.
''Du är inte så svår att missa'' sa han och gick mot mig.
''Håret va?'' frågade jag och han nickade och gav mig en kram. Jag kramade honom tillbaka. En underbar kram. ''Men jag måste gå nu'' ljög jag. Även om jag skulle vilja stå med honom hur länge som helst och bara snacka så kunde jag inte. Jag kunde inte bara gå över från sorgslen och ledsen från hypper glad på en minut. Det går helt änkelt bara.
''Okej, ha det bra'' svarade han och vi gick skilla vägar ifrån varandra. Ett mötte jag aldrig skulle kunna tro.