itisonlyonedirection

PREVIOUS: Hur kan denna dagen bli bättre. För det första vad det i morse med mamma. För det andra kändes det inte alls bra på provet idag. För det tredje bråkar jag med Greg här och nu. Och för det fjärde jag har riktigt mycket med mens värk. Det ändra som kan bli sämre är att Greg och jag gör slut och aldrig snackar med varandra igen och att mamma mår sämre och har problem med andningen igen.

---

Värsta dagen. Inte ens den tredje värsta dagen. Det är den värsta dagen jag någonsin varit med om. Allt började i morse med mamma. Okej men väldigt oroande. Sen mot förmiddag klarade jag inte provet. Eftermiddag, bråkade jag med Greg. Kvällen, mamma åker in till sjukhuset och bli inlagd. 10 dagar. I tio dagar hade vi varit tillsammans och bråkar redan. Sist tog det två månader och jag kommer ihåg att jag grät den kvällen till söms. Jag berättade inte för mamma vad som hade hänt. Hon försökte trösta mig men vad hon än gjorde låg jag kvar i sängen och grät. Men mamma som har gjort allt för mig. Alltid varit vid min sida när jag haft det svårt. Gjort mig glad om morgonen när hon satt vid köksbordet. Alltid satt där på sin vanliga plats med tidningen öppen och täckte den störta platsen av bordet.
Jag kramade om kudden så hårt jag kunde och bara grät ut. Tårarna rann och kunde blev helt blött av mina tårar. Två halv svarta fläckar på min kudde, tätt intill varandra. Mina ögon plus halva min mascara. Tänk om hon inte klarar det. Tänk kommer jag få flytta till ett barnhem. Tänk kommer jag så flytta till en gammal gubbe som kommer att misshandla mig. Tänk så kommer allt vara gå under. Allt jag har levt kommer att bara försvinna. Alla minnen. Allt. Alla jag känner. Ingen kommer jag komma ihåg. För jag kommer bo hos en gamla gubbe som misshandlar mig och allt jag hoppas på är att komma där ifrån. En grå källare med två fönster uppe vid taket. Till höger om mig står en gammal frys som luktar ruttet. Kanske ett rådjur eller en älg. Överallt är det damigt. Jag ser det från solens sken som lyser in genom de två fönsterna. Den slitna trätrappan som finns en ditt ifrån mig. Jag hoppas att den inte kommer knarra. För det betyder. HAN !! Då kommer han ner. En bastant man med ett par hängsle som håller uppe hans gråa byxor över midjan. Alltid ett vitt skitigt linne halvt nedstoppat i byxorna. Samma kläder varje dag. Inte som jag heller kan byta kläder när jag sitter här dagar in och dagar ut nere i källaren med alla småkryp. En nyckel vreds om i dörren. Trappan knarrade till. Jag hörde hur dörren stängas igen där uppe och trappan knarrade till för varje steg han tog. Jag såg dom sluta tofflorna tog steg efter steg neråt. Ljuset gick från fötterna och upp mot knäna och över låren. Efter varje steg jag såg honom ta steg rädslan inom mig. Vad skulle han göra idag? En fråga som jag kommer få svar på när som helst. En fråga jag helst inte vill fråga mig varje dag när jag sitter här nere och darrar. Han var nere från trappan. Hans ansiktstryckt var stelt. Kunde inte tyda något. Inget leende, ingen ilska i blicken, ingenting. Han gled tofflorna längs cement golvet och hörde hur små stenarena rispade till under skorna på honom. Han knäppte upp knappen och drog ner blixtlåsen. Jag skrek till och vaknade upp ur min dag dröm.
Tårarna rann ner för kinder mer än innan. Hur kommer allt komma hända så snabbt. Telefonen ringde till och jag sprang ner för trappan allt jag kunde slängde kudden iväg så den träffade till en lampa. Tog telefonen och svarade.
''Hej de är Kimberley'' svarade jag snabbt i telefonen men lite haken röst.
''Hej Kim, det är Niall'' svarade killen i andra lingen. Niall vad tusan vill han mig och hur fick han tag i vårt hem nummer?
''Hej du, läget?'' sa jag och snörvlade mig med näsan och torkade bort tårarna snabbt och försökte låta normalt i luren.
''Bara fint. Själv då? Förkyld eller ledsen?'' frågade han med en lugn röst.
''Inte förkyld iallafall'' svarade jag och försökte låta glad.
''Ledsen eller?'' frågade han lite oroande.
''Ja'' svarade jag snabbt tyst och nickade för mig själv. Jag torkade bort tårarna som hade fortsatt och rinna ner för min kind.
''Vill du prata om det?'' frågade han.
''Det är lugnt. Jag tar mig igenom det'' svarade jag och svalde hårt.
''Alla dagar är inte perfekta'' sa han.
''Denna är på topp tre av dom värsta dagarna i mitt liv'' sa jag med en gråtande och irriterade röst.
''Du vet att jag alltid finns även om vi inte snackar så ofta, Kim?'' sa han och han verkar riktigt omtänksam. Synd att man inte snackar med honom. Har hänt då ibland när vi träffats.
''Tack Niall. Det betyder en hel del för mig'' sa jag och snörvlade med näsan igen.
''Det är lugnt Kim. Men vet inte om jag vill ta upp detta nu när du är så ledsen'' sa han lite stel i luren.
''Vad menar du?'' frågade jag snabbt.
''Liam'' sa han snabbt.
''Vad är det med honom? Har något hänt honom? Gud säg inte att något har hänt honom'' sa jag hastigt i luren och tårarna rann lite mer nu än innan. Det får inte ha hänt något med Liam. Inte honom!
''Nej det har det inte'' sa Niall och jag andades lugnt igen. ''Men det är så här. Han är lite riktigt glad mera. Mest deppig. Han har varit det i några dagar. Och vi tror det är för dig Kim'' sa han.
''Vad menar du? Är han deppig på grund av mig?'' frågade jag förvirrande.
''Det verkar så ja'' sa han. För mer än en månad sen skulle jag bara kunna drömma om att sacka med killarna och nu har allt detta hänt. Och att snacka med Niall i telefon och vara seriös vad något jag aldrig skulle kunnat tro. Han verkar mest en sån person som aldrig har en dålig dag och lever livet. Snackar inte ut problem utan istället låter dom bara va.
''Hur då? Jag fattar inte. Gör jag så att Liam mår dåligt. Hur då?'' sa jag och fattade ingenting.
''Liam gillar dig Kim'' sa han och stannade upp. ''Han gillar dig och sen han såg dig med den killen som är tydligen din pojkvän så sjönk allt hos honom'' la han till. Det kan inte vara sant. Liam Payne. Han av alla killarna i hela världen kan inte gilla mig. Det kan inte vara sant. Gilla mig som en kompis, skulle kunna tro. Men inte som mer det går liksom inte. Han måste skämta om saken.
''Du skämtar va?'' frågade jag med en seriös röst.
''Nej varför tror du det? Han har känslor för dig. Vi ser det på honom'' sa han.
''Men jag kan inte förstå det. Varför har han inte sagt något?'' frågade jag honom.
''Fråga honom det själv'' svarade han.
''Vad ska jag säga. Bara fråga gillar du mig?'' frågade jag honom.
''Ja gör det'' sa Niall.