Chapter 17 - I cant belive what you just said
''Hejdå'' sa jag och kollade på deras händer lite snabbt. Ihop flätande. Vill inte direkt tänka vad som går runt i huvudet på Liam. Han som har känslor för henne som det verkar som. Och så har hon en pojkvän. Eller kanske på gång.
Jag hörde någon hosta på neder våningen. Det är säkert bara mamma som har fått något i fel hals. Jag fortsätta och dra mascaran längs ögonfransarna. Hörde hur hon fortsatte att hosta. Det låter inte bra. Bara hon inte blir sjuk.
''Mamma är du okej?'' skrek jag ner till henne så hon skulle höra mig. Hon svarade inte och bara fortsatte att hosta. Jag gick mot trappan och ropade på henne en gång till. Hon svarade inte. Bara fortsatte att hosta vidare. Jag gick ner för trappan och mot köket där hon satt och höll sig för bröstet och hostade för fullt. ''Har du fått något i halsen?'' frågade jag henne osäkert. Hon skakade bara på huvudet och fortsatte. Jag tog snabbt fram ett glad ur skåpet och öppnade kranen och hällde vatten i glaset till henne. ''Dick lite'' sa jag till henne och gav henne glaset.
Hon tog emot det och drack så gott hon kunde och försökte inte hosta. Hon hade börjat bli lite röd i huvudet för allt hostande. Hon fortsatte dricka och allt var slut.
''Tack gumman'' sa hon och hostade lite till och log.
''Vad hände?'' frågade jag henne.
''Jag vet inte riktigt. Det började bara göra ont i halsen och fick ingen luft. Det är ingenting att oroa dig över. Det vara bara just nu för stunden'' sa hon säkert och smekte mig längs mitt hår.
''Är du säker?'' frågade jag henne igen. Jag vet att hon har haft ont i halsen på sista tiden har hon sagt så hon har druckit mer te än i vanliga fall för att halsen skulle bli varm.
''Ja jag är säker. Gå du upp igen och gör dig redo inför skolan'' sa hon och satte sig vid köksbordet igen. Jag gick upp för trappan lite undrande. Hon ville nog bara övertala mig att allt var okej med henne. Även fast hon har ont i sin hals. Det kan inte vara hennes astma för den delen heller. Hon tar den regelbundet. Och är riktigt exakt med den. Jag gick upp till mitt rum och gjorde mig redo för skolan och tog min väska och plockade ner min matte bok i den. Som jag satt igår och pluggade till provet idag. Så hoppas verkligen att jag klarar det. Vill absolut inte ha F i matte när jag går ut. Iallafall ett E men högre helst. Detta provet skulle göra 40% av våra betyg så jag måste klara mig på det. Kommer inte annars in på college. Måste ha godkänt i matten då.
Jag gick ner för trappan och hällde upp mina flingor i en svart djup skål med mjölk.
''Du måste bara äta mer en nyttigare frukost'' sa mamma till mig.
''Men det är gott ju'' försvarade jag mig med och tog en stor sked med cocoa puffs i munnen.
''Men Kim då. Choklad puffar på morgonen. På helgerna är det väl okej. Men nu innan skolan'' sa hon och kollade på mig med en menade blick.
''Bättre än att jag inte äter något ju'' sa jag och log så stort som mögligt jag kunde mot henne.
''Men ta ett äpple istället då?'' sa hon och höjde ögonbrynen mot mig.
''För nyttigt'' sa jag och tog en stor sked in i munnen igen.
''Men gumman du måste ändra dina matvaror'' förklarade hon för mig.
''Visst'' ljög jag mig fram. Vet ändå att jag aldrig kommer ändra dom. 
Hennes pojkvän. Visste inte ens om att hon hade en. Hon hade nog inte det när vi träffades första gången för en månad sen drygt. Men hon har för den delen inte sagt att hon var singel eller tillsammans med någon. Men att se henne skratta och hålla hans hand gör ont. Det gör inte ont som jag vill gråta och ska göra upp en plan så dom ska göra slut. Hon och han där Greg. Fånigt namn för den delen med. Så långt ner kommer jag inte sjunka för att jag är avundsjuk på honom. Visst hon känner varandra. Dom har kanske varit vänner innan. Dom bor nära varandra. Han åker inte runt landet över och har tjejer skrikande efter en. Nej han har tur. Han kan vara vid en tjejs sida hur mycket han vill för han är en normal kille. Normal kille med ett fånigt namn. Greg. Vem fan döper sitt barn till Greg? Men man är ju inte som alla andra. Men han har tur. Jag är avundsjuk på honom och jag erkänner det för mig själv. Men vill inte göra det för killarna. Även om jag vet att dom kommer peppa fram mig så jag snackar mer med henne. Men jag kan inte göra så mycket. Jo visst vi jobbar en hel del i London. Men sen när vi ska på turné. Det kommer ändå aldrig bli oss två. Hon är en normal tjej som går i skolan och jag är en kille som jobbar i ett band och fick aldrig chansen att gå på college. Men tackar för den delen absolut inte nej till mitt jobb. Det är drömmen jag haft ända sen jag var ung. Alltid viljat sjunga. Sen fick man chansen och var inte redo. Två år senare kommer man tillbaka och blir placerad i en grupp med fyra andra killar jag aldrig har träffat förut. Men om jag inte skulle kommit tillbaka och ansökt en gång till skulle det aldrig blivit ett One Direction. Jag skulle andra fått träffa Harry, Zayn, Lou eller Nialler. Så är riktigt glad att jag kom tillbaka. Skulle möjligtvis nu annars varit i skolan.
''Så kommer du hem till mig ikväll?'' frågade han och la armen om mina axlar.
''Jag vet inte riktigt'' svarade jag.
''Vadå vet inte. Vad menar du?'' frågade han lite förvirrat.
''Ja i med mamma och sånt'' förklarade jag.
''Hon klarar sig säkert bra'' sa han och tog det som ingenting hade hänt.
''Vad menar du? Så du menar att det är helt lugnt att min mamma inte får luft och inte kan andas'' sa jag och stannade upp och gick ut ur hans grepp.
''Nej det menade jag inte'' sa han till försvar.
''Men vad menade du då?'' frågade jag irriterat. Jag kollade på honom med gråten i halsen. Han tycker inte alls att det är en stor sak. Det är bara mamma och jag hemma. Ingen man i huset, ingen storasyster i huset heller. Om någonting händer om hon är ensam hemma och inte får luft så kommer jag inte veta det. Nu när det hände i morse är jag extra orolig för henne. Jag kan inte förklara henne. Men kanske är det som hon bara blev torr i halsen som man blir ibland och bara hostar. Men tar allt så stort när det bara är vi två.
''Men jag menade inte så. Tro mig'' försvarade han sig.
''Men du vet inte hur det är när ens pappa lämnar en när man är nyfödd. När ens syster dör i samma bil man sitter i och när ens mamma inte får luft. Då är man orolig. Ja bryr mig om min mamma. Om hon inte finns. Vad tar jag vägen. Jag kommer bli lämnad. Vi har inte kontakt med någon släkting'' nästan skrek jag åt honom. Tårarna satt inte i halsen mer. De var i ögonen nu och några rann ner för min kind.
''Nej det vet jag inte. Men du behöver inte göra en sån stor sak av det'' sa han till mig.
''En sån stor sak av det? Skämtar du med mig? Jag har ingen annan. Jag menar ingen annan. Om hon försvinner. Vart kommer jag ta vägen? Kan du svara mig på den frågan?'' sa jag till honom och tårarna rann sakta ner för min kind och föll ner från hackan.
''Vad är jag då? Du har ingen annan. Men vad är jag?'' sa han besviket mot mig.
''Ja vad är du? Det undrar jag med nu. Trodde du skulle stötta mig i detta läget. Du vet att jag har haft svårt i min familj och du tänker bara att jag ska komma hem till dig ikväll'' sa jag till honom och såg på honom att han reagerade till.
''Är jag ingen för dig länge då?'' sa han med en besviken och tung röst. Jag visste inte vad jag ska svara till det. Jo han är Greg. Min pojkvän. Men vad ska jag ta mig till om han inte kan stötta mig. Han vet att jag har haft det svårt och det kom nu igen. Vi var tillsammans ett år och han förstod och stöttade mig genom allt. Men vad nu? Efter mer än en vecka bråkar vi redan. ''Så vi är ingenting mer då?'' frågade han mig.
''Svara på mig fråga först'' sa jag bestämt åt honom.
''Vad menar du? Vilken fråga?'' sa han förvirrat.
''Svara på min fråga först. Jag tar jag vägen om min mamma försvinner?'' sa jag och tårarna fortsätta bara att rinna ner för mina kinder.
''Flytta till en släkting då?'' sa han.
''Lyssnar du inte på någonting jag säger? Du är helt patetisk'' sa jag och är riktigt besviken på honom.
''Vad menar du?'' frågade han.
''Vad jag menar? Jag sa precis att jag inte skulle kunna flytta till någon släkting för vi har ingen kontakt med någon. Sen säger du till mig en minut senare att jag kan flytta till en släkting istället. När vi inte har kontakt med någon'' nästan skrek jag på honom igen. Hur kan denna dagen bli bättre. För det första vad det i morse med mamma. För det andra kändes det inte alls bra på provet idag. För det tredje bråkar jag med Greg här och nu. Och för det fjärde jag har riktigt mycket med mens värk. Det ändra som kan bli sämre är att Greg och jag gör slut och aldrig snackar med varandra igen och att mamma mår sämre och har problem med andningen igen.
