Chapter 14 - I can't do it
''Okej vad bra'' sa han och andades ut. ''Hur gör vi då?'' frågade han mig.
''Vi kan väl bara kanske börja om på nytt och se om det blir något?'' föreslog jag och han nickade och verkade gilla idéen.
''Det har varit roligt ikväll'' sa Greg till mig när vi var inte så långt ifrån mitt hus.
''Ja det var länge sen vi hade så roligt'' sa jag och vi log mot varandra.
''Kan vara för vi inte har snackat på tre månader'' sa han och vi skrattade åt saken. ''Men hur gör vi? Hur är vi? Oss då menar jag?'' frågade han mig.
''Jag vet inte. Jag vill inte bli tillsammans med dig efter typ en dag. Vi kanske bara ska vara vänner nu och vi får se hur det blir med den saken'' sa jag och han nickade till förstående.
''Det låter som en bra idé'' sa han.
''Jag kommer alltid med bra idéer'' sa jag stolt mot honom.
''I dina drömmar ja'' sa han och jag slog till honom på armen.
''Det är inte sant. Mina idéer är faktiskt bra'' sa jag med en ledsen röst.
''Faktiskt ja. Ibland som inte är ofta då'' sa han och hånlog mot mig. Jag slog till honom igen. ''Aj du slår faktiskt hårt'' sa han och tog sig för armen.
''Jag är stark, jag ja'' sa jag stolt och tog upp båda armarna och spände musklerna snabbt.
''Jag får känna'' sa han och tog sin ena hand mot min arm och jag spände mig. Eller försökte spänna mig. ''Det känns bra. Har du tränat?'' frågade han mig.
''Nej inte direkt'' sa jag och sänkte armarna igen.
''Men det är bra. Muskler är bra att ha'' sa han och jag nickade med. Jag kände min mobil vibrerade till och jag tog upp den ur fickan. Ett sms ifrån Liam igen. Jag svarade inte på föra och det var mer än en timma sen han skickade det till mig. Jag la ner mobilen igen i fickan. Gillar inte att smsa när jag är med någon för vet hur det känns och vill inte att Greg ska läsa det heller för den delen. ''Vem var det?'' frågade han undrande.
''Det var Liam'' svarade jag kort. Vill inte att Greg ska veta att jag har hela Liam Paynes nummer. Killen från mitt favorit band, One Direction.
''Vem är han förresten? Någon på skolan?'' frågade han mig och vi stannade utanför mitt hus.
''Nej han går inte på skolan'' svarade jag.
''Men vem är han då? Ni verkar smsa en hel del och du vill bara inte smsa med honom när jag är med dig för jag känner dig och vet att du inte gillar det'' sa han och han kände mig för bra.
''Vi har inte smsat mycket'' svarade jag men ljög. För vi har inte smsat någon gång innan heller.
''Okej, men har ni något på g då?'' frågade han mig.
''Hems vad du är nyfiken då'' sa jag och skrattade lite men det gjorde inte Greg. Tog han det så allvarligt att jag smsar med en kille. Avundsjuk kanske?
''Men vill veta vem killen är bara. Har ni något på gång då?'' frågade han mig igen.
''Jag vet inte. Tror inte det. Men vet inte om han tror det, men det tvivlar jag på. Han är bara en kompis'' förklarade jag för honom.
''Okej, men vi ses imorgon'' sa Greg och kramade om mig och pussade mig på kinden.
''Ja det gör vi. Hejdå'' sa jag och släppte honom och gick in mot huset.
En månad senare
Tårarna rann ner för min kind. Hur kunde du verkligen göra så här mot mig. Ingen. Detta gjorde saken inte bättre. Allt som har hänt med mamma och jag berättade allt för dig och trodde du var vid min sida. Jag trodde du älskade mig. Men jag hade tydligen fel. Precis som allt annat i världen. Jag duger inte till något. Allt skulle vara så mycket bättre om jag inte fanns. Jag kramade om min kudde och fräste med näsan. Om och om igen. Tårarna fortsatte att rinna ner för mina kinder och droppade ner över kudden. Trodde vi iallafall var vänner. Men nej du behandlar mig som jag borde ditt jävla rövhål. Jag är tydligen inte lika mycket värd som alla andra. Jag är tydligen för negativ och inte alls på topp. Men nej det tror jag säkert som du behandlar mig. Jag sa bara sanningen till dig. Kan du inte fixa sanningen? Jag släppte kudden och såg att den röda örngottet hade blivit helt mörkt av sig av mina tårar. Jag reste mig upp och gick in ner för trappan och in på mammas toalett. Tårarna började rinna mer och mer för tanken på henne. Hur kommer jag kunna klara mig. Eller tar jag allt för en stor sak. Nej det kan jag inte göra. Mamma är den ända jag har kvar i familjen och kommer inte ge mig innan hon kommer hem igen. Jag drog ut en av lådorna och såg rakhyveln där. Jag har aldrig skärt mig förr. Och hade aldrig tanken på att göra det för den delen. Men nu. Jag mår skit och inte bara över en sak. Utan över flera saker. Orden du sa till mig som jag inte tänkte på då ekade runt i mitt huvud. Orden som blivit taskiga och som inte jag var lika mycket värd som du. Att du är på en plats högre upp än vad jag är.
Jag tog upp rakhyveln och satte mig ner på toaletten och tryckte min hand hårdare och hårdare. Jag tappade den på golvet och den studsade till en gång innan den la sig på marken. Jag bröt ihop. Tårarna började rinna mer och mer ner för mina kinder. Jag klarar inte av det. Jag klarar inte alls av blod. Jag lutade mig över mina knä och fortsatte gråta. Hur ska jag kunna göra så här. Jag vill ju bara vara med dig. Ingen annan. Vill vara vid din sida. Nu när du har det som värst. Jag kan inte göra så mot dig. Jag kommer att kämpa vid din sidan in till det sista. Jag reste mig upp och la undan rakhyveln igen och ut från badrummet. Jag försökte återhämta mig men tårarna rann ändå ner för mina kinder. Nu kunde jag iallafall vara tyst. Telefonen ringde. Jag torkade mig snabbt under ögonen och klickade på svara.
''Hej det är Kimberley'' svarade jag snabbt och hastigt.
''Hej Kimberley. Det är Mrs Black från sjukhuset. Och vi vill gärna att du kan försöka komma hit på en gång. Operationen är klar, men vi berättar mer när du kommer hit'' sa kvinnan i luren och kände hur jag blev svagare och svagare och tappade telefonen i golvet.
Ska börja skriva på ett nytt sen ikväll
DAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAMMMMMMMMNNNNN
