Framåt spolningen
Kommer ni ihåg framåt spolningen jag skrev för ett tag sen. Dä när det var en månad framåt spolat. Om man säger så här, den tiden är inne nu.
Jag ska börja skriva på nästa del någon gång idag, vet ej hur mycket jag hinner. Men det kommer komma där ifrån. Så om ni inte kommer ihåg vad der direkt handlade om eller vill friska upp minnet lite. Läs då det.
Lägger det här under !!!!
Tårarna rann ner för min kind. Hur kunde du verkligen göra så här mot mig. Ingen. Detta gjorde saken inte bättre. Allt som har hänt med mamma och jag berättade allt för dig och trodde du var vid min sida. Jag trodde du älskade mig. Men jag hade tydligen fel. Precis som allt annat i världen. Jag duger inte till något. Allt skulle vara så mycket bättre om jag inte fanns. Jag kramade om min kudde och fräste med näsan. Om och om igen. Tårarna fortsatte att rinna ner för mina kinder och droppade ner över kudden. Trodde vi iallafall var vänner. Men nej du behandlar mig som jag borde ditt jävla rövhål. Jag är tydligen inte lika mycket värd som alla andra. Jag är tydligen för negativ och inte alls på topp. Men nej det tror jag säkert som du behandlar mig. Jag sa bara sanningen till dig. Kan du inte fixa sanningen? Jag släppte kudden och såg att den röda örngottet hade blivit helt mörkt av sig av mina tårar. Jag reste mig upp och gick in ner för trappan och in på mammas toalett. Tårarna började rinna mer och mer för tanken på henne. Hur kommer jag kunna klara mig. Eller tar jag allt för en stor sak. Nej det kan jag inte göra. Mamma är den ända jag har kvar i familjen och kommer inte ge mig innan hon kommer hem igen. Jag drog ut en av lådorna och såg rakhyveln där. Jag har aldrig skärt mig förr. Och hade aldrig tanken på att göra det för den delen. Men nu. Jag mår skit och inte bara över en sak. Utan över flera saker. Orden du sa till mig som jag inte tänkte på då ekade runt i mitt huvud. Orden som blivit taskiga och som inte jag var lika mycket värd som du. Att du är på en plats högre upp än vad jag är.
Jag tog upp rakhyveln och satte mig ner på toaletten och tryckte min hand hårdare och hårdare. Jag tappade den på golvet och den studsade till en gång innan den la sig på marken. Jag bröt ihop. Tårarna började rinna mer och mer ner för mina kinder. Jag klarar inte av det. Jag klarar inte alls av blod. Jag lutade mig över mina knä och fortsatte gråta. Hur ska jag kunna göra så här. Jag vill ju bara vara med dig. Ingen annan. Vill vara vid din sida. Nu när du har det som värst. Jag kan inte göra så mot dig. Jag kommer att kämpa vid din sidan in till det sista. Jag reste mig upp och la undan rakhyveln igen och ut från badrummet. Jag försökte återhämta mig men tårarna rann ändå ner för mina kinder. Nu kunde jag iallafall vara tyst. Telefonen ringde. Jag torkade mig snabbt under ögonen och klickade på svara.
''Hej det är Kimberley'' svarade jag snabbt och hastigt.
''Hej Kimberley. Det är Mrs Black från sjukhuset. Och vi vill gärna att du kan försöka komma hit på en gång. Operationen är klar, men vi berättar mer när du kommer hit'' sa kvinnan i luren och kände hur jag blev svagare och svagare och tappade telefonen i golvet.
